Det skrivna ordet fascinerar mig. Dikter, korta berättelser och låttexter faller ur mig som presenter. Och romaner. 

Jag gläds åt dem. Tacksam för att de kommer när jag håller pennan i handen. Kanske har de alltid funnits hos mig. De lite längre berättelserna. Bara väntat in mig.  Jag skrev korta berättelser som liten, dikter som student, hittade på sagor till barnen och nu kom till slut romanerna.

Leken. Leken med ord. Leken med känslor. En kombination svår att motstå. Jag kunde redan som barn sitta och tänka på en scen. Vända och vrida på den tills jag själv började gråta av den. Hitta punkten där det kändes. Precis samma sak gör jag med orden. Vänder och vrider på dem tills de hakar samman, bränner till och blir ett med meningen de bosatt sig i.

 Jag tar på mig skorna och tar romanen i handen... Snart ser du oss.

Anette