Det skrivna ordet fascinerar mig. Dikter, korta berättelser och låttexter faller ur mig som presenter. Och romaner. Tre är de nu. Färdiga kortromaner som fortfarande tittar på mig och undrar när jag ska bjuda upp dem på dans i det offentliga.

Jag gläds åt dem. Tacksam för att de kommer när jag håller pennan i handen. Kanske har de alltid funnits hos mig. De lite längre berättelserna. Bara väntat in mig.  Jag skrev korta berättelser som liten, dikter som student, hittade på sagor till barnen och nu kom till slut romanerna.

Leken. Leken med ord. Leken med känslor. En kombination svår att motstå. Jag kunde redan som barn sitta och tänka på en scen. Vända och vrida på den tills jag själv började gråta av den. Hitta punkten där det kändes. Precis samma sak gör jag med orden. Vänder och vrider på dem tills de hakar samman, bränner till och blir ett med meningen de bosatt sig i.

Min första kortroman ropar på mig nu. Musiken spelar upp till dans. Jag tar på mig skorna och tar romanen i handen...

Vi ses

Anette